Exakt en vecka tills Daniel flyttar,
flyttar 75 mil upp.
Jag vet, det va mitt beslut,
men det betyder inte att jag inte kommer sakna min bästa vän.

Jag har aldrig varit nån som haft en tjejbästis, jo, när jag va liten,
men inte senare. Jag har verkligen delat allt med Daniel dom senaste
5 åren, tjej-skvaller, Alanya, innersta hemligheter som ingen annan vet, delat
sorg och glädje innan nån annan vet, Kemer, allt.
Det är kanske inte så unikt, alla som haft ett förhållande på 5
år vet att man delar allt, och jag menar verkligen allt.

Han är min bästa vän.
Ingen har fått mig att skratta så det gör så ont i magen som det gör
när vi kommit igång.

Men det är väl just de, att vi är mer vänner än ett kärlekspar,
hursom kommer jag sakna han. Det som gör mest ont är att
jag inte ens vet NÄR jag ens kommer se han,
jag flyttar säkert inte hem på några år och det känns helt sjukt
att kanske inte ses på flera år? (Ja jag vet, mitt beslut)
Fan...

Jag är verkligen i en period då jag vill vara själv, lyssna på tystnden, bo själv,
sitta vid datorn själv utan att nån klagar, kolla på vilken töntig serie jag vill,
vara själv.


Men hursom kommer jag sakna.

♥